Lina Nilsson placerar sin mobiltelefon på diskbänken och ställer den upp med stöd mot väggen.

– Vänta, jag ska bara ställa upp dig här så du kan se!

I andra änden av telefonens uppkoppling sitter jag, i ett regnigt Göteborg, 2666 kilometer längre norrut. Dödligt avundsjuk på det spanska solljuset som sipprar in genom den öppna sidodörren på en vit van av modell Citroën Jumper. Videosamtalet oss emellan började 10:45, och på spisen i bakgrunden står en kastrull med havregrynsgröt och puttrar. 

– Vi brukar alltid börja dagen med två koppar te, eller kaffe för Hampus, det är därför frukosten blir så sen, säger hon med ett skratt. 

Hon fortsätter med att ursäkta sitt nyvakna utseende. Med huvudet stöttat av ena handen står hon lutad mot köksbänken, det rosafärgade håret hängandes långt ner på ryggen över en färgglad klänning. Ansiktet är osminkat, och den brunbrända huden skvallrar om de senaste nio månaderna som spenderats i solen. Just idag står bilen parkerad vid Victor’s Beach i Marbella. 

Innan Spanien besöktes även Italien, Kroatien och andra europeiska pärlor. Men på grund av coronapandemin är boendet, ironiskt nog, inte särskilt mobilt just nu.

Ett imponerande hemmabygge

Ett år har gått sedan Lina Nilsson, 31, och sambon Hampus
Jäderlind, 28, sålde så gott som allt de ägde. Lämnade tryggheten och svenssonlivet bakom sig för att på heltid flytta in i en campervan. Beslutet togs emot av nära och kära med viss tveksamhet. Bo i en bil? Ska ni inte ens behålla soffan? Men paret var säkra på sin sak. De ville ta sig ut ur det berömda ekorrhjulet, bryta normerna. Bo litet, men leva stort. Den största anledningen till att beslutet var så enkelt att ta återkommer Lina till flera gånger under vårt samtal – man ångrar bara det man aldrig gör.

Sagt och gjort. En skåpbil av modell Citroën Jumper införskaffades, och tömdes sedan helt på originalinredning. Allt jag ser genom min mobilskärm har Lina och Hampus byggt helt själva. Eller, Hampus har byggt. Lina har inrett. Totalt tog bygget sju månader, ett gediget planeringsarbete inkluderat. 

– Vi ville verkligen att de skulle bli en lägenhet i miniformat. Många väljer att ha portabla spisplattor och den typen av lösningar, men vi ville kunna laga mat här precis som man gör hemma i vanliga fall, berättar Lina för mig. 

För trots att hela boytan inte utgörs av mer än fem kvadratmeter så är köket ett hemmabygge som kunnat få vilken studentlägenhet som helst att rodna av avund. 

Då tåls också att nämna att köket delar de fem kvadratmetrarna med toalett, dusch, dubbelsäng och matplats. 

Konsten att utrusta ett minikök

Själv står jag, i min digitala skepnad, lutad mot ett stänkskydd bestående av hexagonformade spegelglas. Ovanför mig hänger köksknivarna i ett magnetfäste på väggen, precis till höger om det lilla fönstret som ger insyn till förarhytten längst fram. Ännu lite högre upp står alla skafferivaror prydligt uppställda i en integrerad hylla. Bland annat förpackningen med havregryn, som är huvudperson i dagens frukost. 

Min blick, genom mobilens kameralins, är däremot riktad mot andra sidan av den öppna sidodörren. Där står köksbänken med spisen som gröten står och puttrar på. En svart gasspis med två brännare, inhandlad på IKEA. Enkelt, praktiskt och platssparande. Men utan kompromisser. 

Av den grundläggande utrustning man förväntar sig i ett standardkök så är det egentligen bara ugnen som prioriterats bort. Av två olika anledningar – utrymme och vikt. Hela bygget har skalats av så mycket som möjligt för att bilen ska klara alla viktbegränsningar vid besiktning. Men som svar på frågan om man inte saknar att ha en ugn försvinner Lina bara ut ur bild för några sekunder. Dörren till skåpet under spisen flyger upp, det skramlar runt en stund, och sedan sticker hon upp huvudet igen. 

Med sig upp har hon vad som liknar en gryta med rött lock i högsta hugg. 

–  Det här är en spisugn, förklarar hon. 

–  Man brukar ha dem i båtar. Men det funkar utmärkt i bil också, man kan laga allt man gör i vanliga ugnar med den. Så det känns verkligen inte som att vi valt bort något i köket. 

Egentligen är väl det precis vad man kan förvänta sig av någon som lyckats få in ett helt hem på fem kvadratmeter. Det finns lösningar på precis allt. 

Vetenskapsprojekt: Kylen

Under köksbänken står det också minikyl av märket WAECO, vanligt förekommande i båtar. Med dörrar designade för att inte slås upp av vågorna på sjön. Men det funkar lika bra som skydd mot kraftiga inbromsningar, som i det här fallet. Lina plockar upp mig från min plats på diskbänken, och sätter sig på huk för att visa närmare. 

Bara att öppna den lilla kylen ser ut som ett helt vetenskapsprojekt, med olika små hakar och fästen. Åtminstone för mig, som är van vid att bara rycka upp kylskåpsdörren när magen kurrar. 

– Det är inte jättestort, en del av det är dessutom ett frysfack, säger Lina och pekar mot en lucka högst upp i det nu öppna kylskåpet. 

– Men man får plats med mer än man tror, vi storhandlar en gång i veckan och får plats med allt utan problem. 

Mat för vägen

Men vad äter man egentligen när man bor på heltid i en bil? För den som är på jakt efter supertips på enkel mat för vägen är svaret lite av en besvikelse, men ack så imponerande: precis samma sak som i vanliga fall. För trots att paret för ett år sedan sa upp sin lägenhet på 65 kvadrat för att flytta in i en bil med tretton gånger mindre yta finns allt de behöver för att laga god mat här. 

Majoriteten av den mat som inhandlas består av frukt och grönt, då Lina för ett par år sedan blev vegan. Med det föddes också ett nytt intresse för mat och matlagning. Både i att laga mat från grunden för att veta vad man stoppar i sig, och i att experimentera, testa sig fram och lära sig tycka om nya smaker. Det är också en av anledningarna till att bilköket inretts med sådan omsorg.  

– Generellt får man dåligt med valuta för pengarna när man äter veganskt på restaurang. Så dels är det billigare, men jag tycker också det är godare att laga eget. Vi äger dessutom inte ens en grill, så 95% av all den mat vi äter lagar vi inne i bilen, förklarar Lina. 

Frukost till dagens utsikt

Efter en omfattande rundtur av köket och dess utrustning landar jag tillbaks på diskbänken med utsikt mot kastrullen med havregrynsgröt som fortfarande står kvar på spisen. Lukt färdas såklart inte genom internetuppkopplingen till mig i Göteborg, men jag kan tänka mig att den börjat lukta lite bränt vid det här laget. Men när havregrynsgröten ändå slevas upp i en skål och täcks helt med färska bär och frukter spelar det nog ingen roll att kastrullen stått på spisen långt över rekommenderad tid. Att den dessutom kan avnjutas med ny utsikt varje dag om man så skulle vilja är också en stor del av charmen med att leva vanlife. 

Jag tackar så mycket för rundturen och vi avslutar videosamtalet. Lina slår upp dubbeldörrarna längst bak i bilen för att äta sin frukost i solen till ljudet av vågor som rullar in mot stranden. Själv stirrar jag ut mot regnet som smattrar mot mina lägenhetsfönster, med en nytänd längtan efter något annat och Linas ord som hänger kvar i öronen. 

Man ångrar bara det man aldrig gör.

Text: Linnea Olsson Magnholt