lovisa briggert

Mellan en blomstrande park och en putsad fasad med stora fönster ligger Bar La Lune. Utanför står byggnadsställningar resta mot väggen, det renoveras. Byggarbetarna står likt lysande vägkoner i sina gula västar och tittar upp mot skyn. Ett skrammel hörs, en träplanka trillar ner med ett slag mot marken. Trots stöket dras blicken mot det som finns bakom, en neonskylt i rött som visar ingången till restaurangen. Dörren står öppen, den nya leveransen mat har precis kommit. Svenska jordgubbar och salladshuvuden sticker upp ur korgarna som väntas bli inburna till restaurangen. Matlagningen är redan igång, det känner man på doften som förstärker matoset som sitter kvar lätt i väggarna från gårdagens middag. 

– Kaffe?

Jag hinner knappt sticka fram huvudet innanför dörren innan frågan ställs. Oskar Ahlvin står bakom bardisken och har kaffemaskinen vid sin sida. Han blickar snabbt mot den innan han kollar ner mot bänken igen, han håller på att hacka upp grönsakerna inför kvällen. 

– Om du ska ta så tar jag en jag med, svarar jag. 

Rätt som det är står två kaffekoppar på det glänsande stenbordet intill väggen. Man får inte vara klumpig när man sätter sig där, hyllorna fyllda med vinflaskor är inte något som man vill välta ner. Speciellt inte den där flaskan för tretusen kronor som står på kanten och reflekteras i vinflaskorna på hyllan mittemot. 

Ett hem

Det är onsdagslunch och Oskar anlände till jobbet för bara någon timme sedan. Så är det nästan alla dagar, klockan tolv måste han vara på plats för att förbereda inför kvällen. Baren öppnar klockan fyra och då ska det mesta vara fixat. 

– Du måste vara här jämt eller? Lite som ditt andra hem?

– Mitt första hem till och med, jag är alltid här, säger Oskar och skrattar. 

Oskar ser Bar La Lune som ett vardagsrum. Det är litet, det ska vara familjärt och vad som serveras kan variera dag till dag. 

– Det enda som vi nog alltid har på menyn är lökpajen. Sen så kör vi lite det som vi känner. Häromdagen åt vi tillexempel piggvar. Otroligt gott, men vi gick nog plus minus noll på det.    

Starten av Bar La Lune

När Oskar öppnade Bar La Lune för tre år sedan var aldrig tanken att det skulle vara ett populärt ställe som alla gick till. Det skulle vara en plats där han fick leva ut sina intressen och kunde bjuda över ett gäng vänner på god middag spontant en kväll. Med erfarenheter från några av de bästa barerna i både Göteborg och Stockholm, vet han mycket väl hur man sätter smakerna. På hans egen restaurang har han möjlighet att experimentera och blanda sina kunskaper med inspiration från resor. 

– Det är så lätt att man kör på ett klassiskt vinnande koncept, men jag tycker det är tråkigt när tre restauranger på raken serverar samma sak bara för att man vet att alla gillar det. Här kanske inte alla gillar allt, men det är åtminstone något annorlunda. 

Konversationerna kan variera drastiskt, kanske är den breda gästskalan en orsak till det. Till Bar La Lune kommer folk i alla åldrar och med alla typer av intressen. En del söker bara ett ställe för att ta ett tilltugg för kvällen, medan andra reser dit för att testa ett speciellt utvalt vin. 

Vinleverans

Ett knack på dörren och Oskars kollega kommer in, Erik. Han får knappt upp dörren, armarna är fyllda med kartonger. Att de väger en del är förståeligt, de alla innehåller många flaskor vin hämtade från deras lager. 

– Sammanlagt har vi nog cirka tvåtusen flaskor, säger Oskar när han ser min förvånade min över hur många flaskor Erik har med sig. 

Erik kommer in som en sommarbris, ler av att bara se jordgubbarna i entrén. 

– Svenska?

– Såklart. Ikväll blir det hemmagjord jordgubbsglass, svarar Oskar.  

– Inte så säker på det, säger Erik och stoppar in en jordgubbe i munnen. 

Det finns en risk att jordgubbarna äts upp innan kvällen ens har börjat, men så är det lite med allt som Oskar tillagar. Han gör bara sådant som han själv tycker är riktigt gott och det är nästan av tradition att personal innan öppning för kvällen ska ha en middag tillsammans. Det handlar om gemenskap, alla som jobbar är vänner.

– Förut innan corona när det alltid fanns plats i lokalen, då var det ofta som jag kom in på mina lediga dagar och bara satt och tjötade och tog några glas. Spendera lönen på jobbet liksom, säger Erik. 

Naturviner

Flaskorna som Oskar beställer in är privatimporterade och går inte att hitta på Systembolaget. Dessutom är de naturviner, det vill säga viner som är tillverkade på ett helt naturligt sätt och som inte har några tillsatser. 

– Hur beskriver man naturviner… oj… funkigt, stökigt och unikt. Varje vin har sin egen personlighet, det är det som är så kul. Smakerna poppar i munnen. 

Oskar berättar att naturviner är förklaringen till namnet på restaurangen. Dels betyder La Lune månen, vilket är något man ofta tar hänsyn till under tillverkningen av naturviner. Oskars favoritvin heter även La Lune, men det är vin som nästan är omöjligt att få tag på. 

– Den här är också extremt god, säger Oskar och tar ner en annan flaska från hyllan…. 

– Den här med, lägger Erik till och tar fram en flaska från en av lådorna han nyss burit dit. 

– Ja, … passar utmärkt till lökpajen. 

Till lökpajen ska man dricka vitt, det är en sak som är säker om man frågar Oskar och Erik.

Kaffet är uppdrucket och vinlådorna upplockade. Klockan börjar närma sig öppning och det är mycket kvar att fixa. Oskar äter en sista jordgubbe och ställer sig bakom bardisken. Han plockar fram löken. Undrar vad han ska laga.

Text: Lovisa Briggert

November, 2014 

På gatan kunde man se blåljusen blinka. Ambulansförarna for ut bilen och tittade upp på den röda putsade fasaden. De hade kommit rätt. Bara några trappor upp i huset befann sig Tilda Wikner medvetenslös. Likblek inne på toalettgolvet låg hon. Huvudet var aningen svullet, inte konstigt med tanke på hennes fall. Först ner i handfatet och sen på golvet. Dunk. 

Tilda Wikner hade svimmat. Det var inte första gången, men det visste ingen. Denna gång var det så pass allvarligt att hon inte kunde dölja det som hänt. Hon behövde hjälp. Akutvård. Hennes kropp var helt uttorkad, hennes blodvärden dåliga och pulsen nere på 33 slag i minuten. 

I tre veckor fick Tilda Wikner ligga inne på Södersjukhuset i Stockholm. Sjukvårdspersonalen lämnade henne aldrig, stod som hökar och såg till så att hon fortfarande andades. Ur Tilda Wikners armar sträckte sig slangar. De nådde upp till en maskin som gav henne dropp. Hennes kropp var så mager att huden nästan var genomskinlig. Anorexin hade inte bara tagit över Tilda Wikners hjärna, den ägde hennes muskler och ben. Efter tiden inne på Södersjukhuset blev Tilda Wikner direkt skickad till Stockholms center för ätstörningar.

Maj, 2021 

Klockan är precis slagen ett på eftermiddagen och Anne-Line Solberg, 49, är tillbaka från lunchen. Det var enda tillfället hon hade möjlighet för en intervju. Det kräver mycket tid att vara enhetschef för ätstörningsverksamheten Barn och unga vuxna på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. På verksamheten finns det sextio anställda och tillsammans ansvarar de för öppenvård, slutenvård och dagvård. Sammanlagt på dessa avdelningar finns det idag ungefär 300 patienter, vilket motsvarar en ökning på ett tiotal personer sedan bara något år tillbaka. Anne-Line Solberg berättar att det främst är en ökning av yngre patienter. 

Anne-Line Solberg förklarar att forskningen visar att det inte finns en orsak som i sig sätter igång en ätstörning och sedan ”håller den vid liv”. Den egentliga faktorn är den multifaktoriella modellen, det vill säga flera orsaker som samverkar. Det i sin tur kan vara allt från ångest, stress, att befinna sig i en jobbig situation eller att man tidigare varit med om en traumatisk upplevelse. 

– Det kan vara så många olika saker. Men det som många kan beskriva är att det finns någon slags utlösande sak i form av en känsla att man inte riktigt har kontroll på tillvaron av olika anledningar. Att man känner att självkänslan inte riktigt håller och så kan det här kännas som ett bra sätt att få kontroll på, att reglera vad man äter.

Jag har haft ångest hela mitt liv.

Tilda Wikner

Det Anne-Line Solberg säger stämmer in på Tilda Wikner. Det var i samband med att det började förekomma mobbning på hennes skola och hennes hund blev tvungen att avlivas, som ätstörningstankarna först började krypa sig fram. 

– Jag har haft ångest hela mitt liv men under denna period blev det för mycket för mig att kunna hantera så jag kände att jag tappade kontroll över mitt liv.

Minnena från då

Ibland sitter hon där och tänker tillbaka på tiden innan hon blev sjuk. Tiden då hon alltid var på att göra något spontant, alltid sa ja till att umgås med vänner. Tiden då hon spelade handboll på elitnivå och firade med en chipsskål i famnen i tv-soffan på kvällen. Då var hon tretton år och det största problemet var den kommande handbollsmatchen. 

Tilda Wikner hade länge tackat nej till att träffa sina vänner för risken att hon skulle behöva äta mat och på träningarna var hennes energi så långt ner på botten så att tröttheten visade sig genom gråt som kom från ingenstans. Sjukdomen hade tagit all hennes ork och tankekraft. 

– Jag levde i förnekelse med att det jag gjorde var onormalt och ett sjukt beteende.

Ett sjukt beteende

En vanlig dag hemma hos Tilda Wikner kunde se ut som följande. Familjen hade precis gjort färdigt middagen. Bordet var dukat, en tallrik till alla. Tilda Wikner hoppades på att de skulle ha glömt att hon var hemma. Hon hade trots allt varit borta under hela eftermiddagen, ”träffat vänner” sa hon till sina föräldrar. I själva verket hade hon varit ute och sprungit flera mil. Egentligen var hon hungrig, det kurrade i magen bara av att känna doften av den nygräddade lasagnen. Men hon ville inte äta. Fick inte äta, det var ju inte enligt rutin.  ”Jag äter sen” sa hon när hennes föräldrar nämnde att det var dags för mat. Tallriken förblev tom och maten som var undanlagd till henne slängde hon i smyg. Ångesten av att inte fullfölja rutinerna var för stark. 

Jag äter sen.

Tilda Wikner

Anne-Line Solberg har mött många patienter när de har varit som mest sjuka och behövt akut hjälp. Hon berättat att många av dem befinner sig i olika slags kris då ätstörningen har tagit över livet, levandet. 

– Det är ofta en upplevelse med mycket ångest, det kanske har varit väldigt svårt att ta sig hit. Vissa vill som sagt inte hit här alls. Så det där första mötet är det många som tycker är väldigt jobbigt.  

Behandling

En dag i taget, ett mål åt gången. Anne-Line förklarar det som ett avtal som bestäms mellan behandlare och patient. För att komma till toppen av trappan måste man gå alla stegen. En ätstörningsbehandling tar alltså tid. Det mesta styrs efter bestämda manualer och mycket fokus ligger på att samtala.  

Familjen

Fastän Tilda Wikner var tvångsinlagd på ätstörningskliniken så fanns det tillfällen då hon kunde få permission till att komma hem och hälsa på sin familj. Tyvärr resulterade förhoppningarna om att få komma hem ofta i besvikelse. Tilda Wikner berättar om ett av dessa tillfällen. 

I slutet av veckan skulle Tilda Wikner få träffa sin familj. Trots bråken som varit så gick det inte en dag utan att Tilda Wikner saknade dem där hemma. För att få tillåtelse att komma hem var hon dock tvungen att ha gått upp i vikt från förra veckan. Vågen, en fruktad del av de dagliga rutinerna. Ståendes där naken, både fysiskt och psykiskt, lämnade inte utrymme för minsta lögn. Siffrorna på vågen var ett faktum på både hennes vikt och hennes mående. Denna vecka då hon vägde sig så var det ett negativt besked. Tilda Wikner hade inte gått upp i vikt. Mötet med hennes familj skulle därmed behöva ställas in. 

– Jag blev alltid helt förstörd när jag fick höra de nyheterna, Tilda Wikner. 

Att bli frisk 

Forskning visar på att de flesta blir helt friska efter att ha varit sjuka i en ätstörning. Det säger Anne-Line Solberg och poängterar att det är en myt att man inte skulle bli det. Hon själv definierar begreppet frisk som tillståndet då maten och träningen inte längre tar upp tid av ens vardag på ett negativt sätt. 

– Vi har frågat många tidigare patienter om det, det är en ganska så intressant fråga. Då är det många som svarar att ”jo frisk det tänker jag att jag var när jag plötsligt upptäckte att nu har jag inte tänkt på det här med mat och vikt på flera dar. Nu tänker jag på annat istället. Nu tänker jag på killar och mitt jobb”. 

Anne-Line Solberg skrattar till som avslut på meningen. 

Vändpunkten för Tilda Wikner kom när hon längre inte orkade med sig själv, sina lögner och sina manipulationer. När Tilda var som mest sjuk vågade hon inte ens se sin egen spegelbild, men denna dag mötte hon sina ögon och sa ”jag ska bli frisk”. 

– Jag kände lycka, rädsla och lättnad. Det var läskigt att en gång för alla inte längre kunna koppla mig själv till det som varit min trygghet i så många år, men jag visste att det friska livet var värt att våga leva.

Att kunna skratta, känna sig fri och framförallt att jag får bo hemma. 

Tilda Wikner

Det tog fyra år från det att Tilda Wikner först blev inlagd på sjukhus till att hon sedan blev friskförklarad. Under denna period hann hon bo på flera olika behandlingshem, alltid med en längtan efter att få komma hem på riktigt. Till det putsade röda huset i Stockholm. Nu sitter hon där och planerar vad hon ska handla till lasagnen hon ska laga till familjen ikväll. 

– Sen ska vi kolla serier resten av kvällen. Det är det bästa med att vara frisk, att kunna göra precis vad jag vill, när jag vill. Att kunna skratta, känna sig fri och framförallt att jag får bo hemma. 

Text: Lovisa Briggert