I mars fyllde jag 25 år. Det är ganska skönt, att säga att man är just 25 år gammal. Inte just för ålderns skull, utan att det är en lätt siffra att komma ihåg. Tidigare har jag nämligen blandat hejvilt mellan att säga 23, 22 och ibland 20. Fördelarna med att vara 25 år sägs vara många. Man kan till exempel med säkerhet komma in på alla nattklubbar. Hade jag velat, hade jag till och med kunnat adoptera ett barn. Dessutom, hade jag kunnat slippa visa legg på systemet eftersom jag nu inte är ”yngre än 25. Tyvärr blev jag frälst med ett utseende som en 12-åring, men tanken är ändå god. Problemet är, att ingen berättat för mig HUR det är att vara 25 eller vilka förväntningar som finns på en. Det slog mig inte minst häromdagen, när jag fastnade framför programmet Sveriges yngsta mästerkock. 

Sveriges yngsta mästerkockar är inte vilka barn som helst. De går inte ut på skolgården och lagar mördarsnigel-soppa i en plasthink. Nej nej, nu snackar vi ”mice en place” och hur du bäst kan använda en ”sous vide”. De skulle heller aldrig beställa korv och makaroner från barnmenyn, nej nej. Nu snackar vi räkcocktail och pilgrimsmusslor. De skulle heller aldrig få för sig att slänga en ost som blivit lite grön och luddig, nej nej. Här är det miljötänk som gäller, och fy fan för dig om du väljer kött framför vegetariskt.

Det där med miljötänk kommer inte minst fram vid en av tävlingarna. Tävlingen går ut på att ha så lite matsvinn som möjligt efter att man lagat sin rätt. Det går jättebra för de flesta. Alla lagar en två-rätters middag och har som mest slängt lite potatisskal. Förutom de som kom på idén att göra chips av skalen. Ja, de fick såklart pluspoäng. Sen har vi slutklämmen, någon måste tyvärr elimineras. Med darriga händer går ett av barnen fram till juryn med sin lilla påse med svinn. I takt med den något överdrivna dramatiska musiken som spelas i bakgrunden, väger jurykocken Tina Nordström svinnpåsen. Sedan spänner hon blicken i barnet och säger ”nästa gång kommer du nog tänka till”. Jag sätter min pizzakant i halsen. Med små och sorgsna ögon lämnar barnet programmet, men hen är noga att säga att hen kommer tänka till nästa gång. Nej du lilla kära barn. Du kommer inte tänka till nästa gång.

Du kommer inte göra några chips av potatisskalen. Du kommer till och med slänga skalet i fel soppåse och möta sopgubbarnas arga blick på morgonen. Du kommer absolut inte, med en studentlön, ha råd med de där marmorerade och ekologiska köttstyckena som finns i det ”oändliga” skafferiet i Sveriges yngsta mästerkock. Du kommer inte få feeling och köpa pilgrimsmusslor och garnera din rätt med. Du kommer inte bjuda dina vänner på snittar med umamismaker, du kommer kanske, om du orkar, ställa fram chips och dipp. Du kommer inte laga de där storkoken och ta vara på den sista lök- eller paprikaskanken.

Den där nya köksmaskinen du köpt kommer ligga och damma i ett skåp och ditt närmsta möte med mat-Tina är när du själv, lika sent påkommet som alltid, ska tina mat. Du kommer laga köttbullar och makaroner till lunch och ösa sockerfylld ketchup på för att få någon form av smakupplevelse. Du kommer åka till pizzerian och beställa en capricciosa med extra allt. Du kommer ligga med uppsvälld mage, i din sambos kalsonger och en utsliten Kiss-t-shirt och titta på Sveriges yngsta mästerkock. Där barn som är 20 år yngre än dig själv briljerar i köket och inte du. Där barn som är 20 år yngre än dig själv tänker mer miljösmart än du. Lilla kära barn du kommer att fylla 25, och det är helt okej att inte tänka till ibland.

Text: Kajsa Lecander