När tallriken fylls med tankar

Ätstörningar, ett vanligt psykiskt problem bland ungdomar. Tilda Wikner blev själv sjuk som fjortonåring, så allvarligt att hon nästan vara nära på att dö.  
Jag levde i förnekelse med att det jag gjorde var onormalt och ett sjukt beteende, Tilda Wikner.

November, 2014 

På gatan kunde man se blåljusen blinka. Ambulansförarna for ut bilen och tittade upp på den röda putsade fasaden. De hade kommit rätt. Bara några trappor upp i huset befann sig Tilda Wikner medvetenslös. Likblek inne på toalettgolvet låg hon. Huvudet var aningen svullet, inte konstigt med tanke på hennes fall. Först ner i handfatet och sen på golvet. Dunk. 

Tilda Wikner hade svimmat. Det var inte första gången, men det visste ingen. Denna gång var det så pass allvarligt att hon inte kunde dölja det som hänt. Hon behövde hjälp. Akutvård. Hennes kropp var helt uttorkad, hennes blodvärden dåliga och pulsen nere på 33 slag i minuten. 

I tre veckor fick Tilda Wikner ligga inne på Södersjukhuset i Stockholm. Sjukvårdspersonalen lämnade henne aldrig, stod som hökar och såg till så att hon fortfarande andades. Ur Tilda Wikners armar sträckte sig slangar. De nådde upp till en maskin som gav henne dropp. Hennes kropp var så mager att huden nästan var genomskinlig. Anorexin hade inte bara tagit över Tilda Wikners hjärna, den ägde hennes muskler och ben. Efter tiden inne på Södersjukhuset blev Tilda Wikner direkt skickad till Stockholms center för ätstörningar.

Maj, 2021 

Klockan är precis slagen ett på eftermiddagen och Anne-Line Solberg, 49, är tillbaka från lunchen. Det var enda tillfället hon hade möjlighet för en intervju. Det kräver mycket tid att vara enhetschef för ätstörningsverksamheten Barn och unga vuxna på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. På verksamheten finns det sextio anställda och tillsammans ansvarar de för öppenvård, slutenvård och dagvård. Sammanlagt på dessa avdelningar finns det idag ungefär 300 patienter, vilket motsvarar en ökning på ett tiotal personer sedan bara något år tillbaka. Anne-Line Solberg berättar att det främst är en ökning av yngre patienter. 

– Det är många som funderar på varför det är just den här gruppen som drabbas hårdare just nu. Det kan vara allt från hur tillvaron runt dem ser ut, hur tillvaron under en pågående pandemi faktiskt ser ut och sen är det ju det här med sociala medier som man pratar mycket om nu för tiden.

Anne-Line Solberg på plats på jobbet. Foto: Privat
Vanligt bland kvinnor
  • En procent av alla flickor och unga kvinnor i Sverige mellan 13–30 år har diagnosen anorexi.
  • Bulimi är något vanligare där två procent av flickor och kvinnor mellan 13–30 år har diagnosen bulimi.
  • Ätstörningen UNS är dubbelt så vanlig än anorexi och bulimi tillsammans. UNS innebär att du uppfyller några kriterier för anorexi eller bulimi men inte alla.

Tänk på att dessa siffror ovan bara räknar de som fått diagnos för sin ätstörning. Många söker inte vård och därför finns det ett stort mörkertal.

Källa: Lina Nestor. (2015, 21 september) Statistik över ätstörningar i Sverige. Atstörningar.se. 

Hämtad från https://atstorningar.se/statistik-over-atstorningar-i-sverige/

Anne-Line Solberg förklarar att forskningen visar att det inte finns en orsak som i sig sätter igång en ätstörning och sedan ”håller den vid liv”. Den egentliga faktorn är den multifaktoriella modellen, det vill säga flera orsaker som samverkar. Det i sin tur kan vara allt från ångest, stress, att befinna sig i en jobbig situation eller att man tidigare varit med om en traumatisk upplevelse. 

– Det kan vara så många olika saker. Men det som många kan beskriva är att det finns någon slags utlösande sak i form av en känsla att man inte riktigt har kontroll på tillvaron av olika anledningar. Att man känner att självkänslan inte riktigt håller och så kan det här kännas som ett bra sätt att få kontroll på, att reglera vad man äter.

Jag har haft ångest hela mitt liv.

Tilda Wikner

Det Anne-Line Solberg säger stämmer in på Tilda Wikner. Det var i samband med att det började förekomma mobbning på hennes skola och hennes hund blev tvungen att avlivas, som ätstörningstankarna först började krypa sig fram. 

– Jag har haft ångest hela mitt liv men under denna period blev det för mycket för mig att kunna hantera så jag kände att jag tappade kontroll över mitt liv.

Minnena från då
Köksbordet i Tilda Wikners hem. Bild: privat

Tilda Wikner har precis kommit hem från en lång dag på sitt jobb, administration. Det var välförtjänt att slänga av sig de stela jeansen och istället ta på sig ett set mjukiskläder. Med en kopp kaffe vid sidan av köksbordet sitter hon och lyses upp av fönstret framför henne. Det är hennes ”safe-space”, stolen där bredvid bordet med utsikten till gården.

Köksbordet i Tilda Wikners kök hemma. Foto: privat

Ibland sitter hon där och tänker tillbaka på tiden innan hon blev sjuk. Tiden då hon alltid var på att göra något spontant, alltid sa ja till att umgås med vänner. Tiden då hon spelade handboll på elitnivå och firade med en chipsskål i famnen i tv-soffan på kvällen. Då var hon tretton år och det största problemet var den kommande handbollsmatchen. 

Tilda Wikner njuter av att äta sockervadd. Bild: privat

– Jag älskar att tänka tillbaka. Det var en tid för mig när jag var som lyckligast, hade mest energi, jag hade underbara vänner runt omkring mig och gjorde det jag älskade, handbollen. 

Fjortonåriga Tilda Wikner var aldrig medveten om sitt insjuknande. Det var först hennes vänner och handbollstränare som uppmärksammade att något inte stod rätt till.

Tilda Wikner äter sockervadd. Foto: Privat

Tilda Wikner hade länge tackat nej till att träffa sina vänner för risken att hon skulle behöva äta mat och på träningarna var hennes energi så långt ner på botten så att tröttheten visade sig genom gråt som kom från ingenstans. Sjukdomen hade tagit all hennes ork och tankekraft. 

– Jag levde i förnekelse med att det jag gjorde var onormalt och ett sjukt beteende.

Ett sjukt beteende

En vanlig dag hemma hos Tilda Wikner kunde se ut som följande. Familjen hade precis gjort färdigt middagen. Bordet var dukat, en tallrik till alla. Tilda Wikner hoppades på att de skulle ha glömt att hon var hemma. Hon hade trots allt varit borta under hela eftermiddagen, ”träffat vänner” sa hon till sina föräldrar. I själva verket hade hon varit ute och sprungit flera mil. Egentligen var hon hungrig, det kurrade i magen bara av att känna doften av den nygräddade lasagnen. Men hon ville inte äta. Fick inte äta, det var ju inte enligt rutin.  ”Jag äter sen” sa hon när hennes föräldrar nämnde att det var dags för mat. Tallriken förblev tom och maten som var undanlagd till henne slängde hon i smyg. Ångesten av att inte fullfölja rutinerna var för stark. 

Jag äter sen.

Tilda Wikner
Tilda Wikner rum på ett av ätstörningshemmen.
Foto: privat
Tilda Wikner bärandes en tröja hon gjort där det står ”Fries before guys”. Foto: privat

Anne-Line Solberg har mött många patienter när de har varit som mest sjuka och behövt akut hjälp. Hon berättat att många av dem befinner sig i olika slags kris då ätstörningen har tagit över livet, levandet. 

– Det är ofta en upplevelse med mycket ångest, det kanske har varit väldigt svårt att ta sig hit. Vissa vill som sagt inte hit här alls. Så det där första mötet är det många som tycker är väldigt jobbigt.  

Behandling

En dag i taget, ett mål åt gången. Anne-Line förklarar det som ett avtal som bestäms mellan behandlare och patient. För att komma till toppen av trappan måste man gå alla stegen. En ätstörningsbehandling tar alltså tid. Det mesta styrs efter bestämda manualer och mycket fokus ligger på att samtala.  

Tilda Wikners anteckningar till varför hon vill bli frisk.

Tilda Wikner var tvungen till att få slutenvård, vilket betyder att hon bodde på ett hem för ätstörningar och konstant var under behandling. Hon ville inte vara där, men hon erkänner ändå att hon kunde känna en viss lättnad av att inte behöva ”bråka med sitt huvud” varje dag. Ätstörningscentrumet som höll henne inne mot hennes vilja, var ändå en plats av trygghet. 

– Jag kunde inte utföra mina tvångsbeteenden, jag kunde inte gå och lägga mig hungrig, jag kunde inte träna tills mina fötter blödde och framförallt så var det bästa att jag slapp bråka med familjen varje dag. 

Anteckningar Tilda Wikner gjorde när hon var tvångsinlagd. Rubriken lyder ”Jag ska göra en förändring/gå upp i vikt därför att”. Överst på listan stå sedan ”Kunna leva ett liv fullt av äventyr”. Foto: privat

Familjen

Fastän Tilda Wikner var tvångsinlagd på ätstörningskliniken så fanns det tillfällen då hon kunde få permission till att komma hem och hälsa på sin familj. Tyvärr resulterade förhoppningarna om att få komma hem ofta i besvikelse. Tilda Wikner berättar om ett av dessa tillfällen. 

I slutet av veckan skulle Tilda Wikner få träffa sin familj. Trots bråken som varit så gick det inte en dag utan att Tilda Wikner saknade dem där hemma. För att få tillåtelse att komma hem var hon dock tvungen att ha gått upp i vikt från förra veckan. Vågen, en fruktad del av de dagliga rutinerna. Ståendes där naken, både fysiskt och psykiskt, lämnade inte utrymme för minsta lögn. Siffrorna på vågen var ett faktum på både hennes vikt och hennes mående. Denna vecka då hon vägde sig så var det ett negativt besked. Tilda Wikner hade inte gått upp i vikt. Mötet med hennes familj skulle därmed behöva ställas in. 

– Jag blev alltid helt förstörd när jag fick höra de nyheterna, Tilda Wikner. 

Tips till anhörig
  • Våga prata om allting och fråga om du kan vara till hjälp. 
  • Undvik konfronterande frågor. Till exempel ”hur mycket har du ätit idag”.  
  • Jobba med att behålla ”friska” rutiner. Till exempel att man måste äta frukost, lunch, mellanmål och middag. 

Källa: Anne-Line Solberg 

Att bli frisk 

Forskning visar på att de flesta blir helt friska efter att ha varit sjuka i en ätstörning. Det säger Anne-Line Solberg och poängterar att det är en myt att man inte skulle bli det. Hon själv definierar begreppet frisk som tillståndet då maten och träningen inte längre tar upp tid av ens vardag på ett negativt sätt. 

– Vi har frågat många tidigare patienter om det, det är en ganska så intressant fråga. Då är det många som svarar att ”jo frisk det tänker jag att jag var när jag plötsligt upptäckte att nu har jag inte tänkt på det här med mat och vikt på flera dar. Nu tänker jag på annat istället. Nu tänker jag på killar och mitt jobb”. 

Anne-Line Solberg skrattar till som avslut på meningen. 

”Jag visste att det friska livet var värt att våga leva”

Tilda Wikner

Vändpunkten för Tilda Wikner kom när hon längre inte orkade med sig själv, sina lögner och sina manipulationer. När Tilda var som mest sjuk vågade hon inte ens se sin egen spegelbild, men denna dag mötte hon sina ögon och sa ”jag ska bli frisk”. 

– Jag kände lycka, rädsla och lättnad. Det var läskigt att en gång för alla inte längre kunna koppla mig själv till det som varit min trygghet i så många år, men jag visste att det friska livet var värt att våga leva.

Att kunna skratta, känna sig fri och framförallt att jag får bo hemma. 

Tilda Wikner

Det tog fyra år från det att Tilda Wikner först blev inlagd på sjukhus till att hon sedan blev friskförklarad. Under denna period hann hon bo på flera olika behandlingshem, alltid med en längtan efter att få komma hem på riktigt. Till det putsade röda huset i Stockholm. Nu sitter hon där och planerar vad hon ska handla till lasagnen hon ska laga till familjen ikväll. 

– Sen ska vi kolla serier resten av kvällen. Det är det bästa med att vara frisk, att kunna göra precis vad jag vill, när jag vill. Att kunna skratta, känna sig fri och framförallt att jag får bo hemma. 

Söka hjälp

– Man söka hjälp på BUP, ungdomsmottagningen eller vuxenpsykiatrin. Man kan även få hjälp av en vårdcentral. Oftast finns det många kunniga psykologer på plats som kan hjälpa en, säger Anne-Line Solberg 

Text: Lovisa Briggert

Lämna en kommentar